Vaxholm 218, Bildades 1652 då Vaxholm erhöll stadsprivilegier. 1869-1949 delad på två kommuner, landsdelen ibland felaktigt betraktad som särskild församling. Ej heller garnisonsförsamlingen är någon egentlig sådan även om särskilda församlinfördes. Se Vaxholms garnison
Födelser vid Vaxholms förlossningsrum 1924-1946 är införda i förs födelsebok. 1854-1891 särskilda kyrkostamsrullor för kronoarbetskåren, i landsarkivet.
Tingslag: (Under rådhusrätten i Vaxholm 1652-1947,Södra Roslags domsaga 1948-70) Pastorat: Eget 1652-
Stift: Uppsala ärkestift 1652-1942, därefter Stockholm. Husförhörslängder. 145 AI:8 med personregister AI:15-16 med kvartersregister
Översten och slottsfogden Rune Eriksson,Solna, har efter en tids sjukdom avlidit 78 år gammal. Hans närmaste är makan Margaret och dottern Cecilia med maken Patrik.
Rune Eriksson föddes i Vaxholm. Efter studentexamen och senare officersexamen vid krigsskolan Karlberg 1951 utnämndes han till fänrik vid Bodens Artilleriregemente. Efter ett par års trupptjänst genomgick han Artilleri- och Ingenjörsofficersskolan, AIOS. Därefter följde trupptjänst vid A 8 varvad med FN-tjänst i Sinai.
Han var 1965 – 1967 elev vid Militärhögskolans tvååriga stabskurs. Under de följande åren tjänstgjorde han som detaljchef vid Artilleriinspektionen, som förstelärare i teknik vid Krigsskolan Karlberg och som lärare vid Artilleriets Skjutskola. 1978 tilldelades han graden överstelöjtnant med särskild tjänsteställning och placerades som chef för Arméstabens Artilleriavdelning. 1979 blev han bataljonschef vid Svea Artilleriregemente, A 1, i Linköping. 1982 utnämndes Rune Eriksson till överste och chef för A 1 – ”Guds eget regemente”. Där verkade han intill pensionen 1987. I krigsorganisationen var han från fänriksåren ända fram till tiden vid A 1 krigsplacerad vid förband i övre Norrland vilket innebar flitigt deltagande i krigsförbands-och befälsövningar
Efter pensioneringen tillträdde Rune Eriksson 1991 befattningen vid Hovförvaltningen som slottsfogde för Ulriksdals och Haga slott. Därmed påbörjades en verksamhet inom ett helt nytt arbetsfält vilket han kom att syssla med ända till sin bortgång. Han blev en auktoritet inom Djurgårdsförvaltningen genom sina kunskaper och sin ledarstil och blev härför efterfrågad även efter avslutad fogdetjänstgöring. Föreningen ”Garnisonsminnen i Huvudstaden” var en av hans ögonstenar. Rune Eriksson var också under en lång period ordförande i Sveaartilleriföreningens Stockholmsavdelning. Saknaden efter honom är stor i denna krets. Som sektionschef för militär femkamp inom den militära idrottsverksamheten, SMI, under en följd av år blev han erkänd och uppskattad som ledare. 1988 tog han över ansvaret för föreningen ”Karteschen”, en förening som sedan 60-talet verkat för utbyte mellan finska och svenska artilleriet. Detta ordförandeskap innehade han ända fram till år 2000. Rune Eriksson var en framstående ledargestalt med en träffande humor, snabbhet i repliken och ett ungdomligt sinne. Han hade mycket god kontakt med all personal och var alltid hemtami de mest skiftande situationer. Vi kommer att sakna hans omtanke, naturliga vänlighet och det engagemang som kom vänner och medarbetaretill del.